Läsning av Martin Bircks ungdom

Varför är boken jag läser en klassiker? Ska jag vara ärlig så tycker jag inte att boken jag läser inte är så speciellt spännande att läsa. Som tidigare så har boken ett och samma mönster i varje kapitel, vilket gör boken sörutsägbar. Man kan säga att jag inte tycker om att spendera tid i något man inte vinner, tjänar eller inte väcker intresse i. Dock läser jag fortfarande noggrant eftersom jag ändå känner att det finns mer mellan raderna. Jag upplever att varje kapitel har en mening. Att varje kapitel är en liten saga i sig med ett budskap. Dessa budskap är dock så suddiga att varje person som läst dom säkert tolkat dom olika. Boken jag läser är i mina ögon inte en berättelse om Martin. Det är mer en upplevelse i dig själv. Jag får ständigt känslan när jag läser boken att Martin egentligen ska fundgera som en spegel. För det är den största och enda tråd som håller mitt intresse kvar. Staden beskrivs inte utan bara finns där som skuggan efter oss varje dag, känslor och handlingar är nästan det enda som fyller sidorna och kulturen och människors utseenden är extremt ovanligt att få läsa om. Boken ÄR alltså helt fixerad i Martin. Men Vad vore en berättelse med endast en person involverad i? Nej, boken är menad att berätta något för dig. inte om martin utan om dig själv. 
De ständigt lika mönstrade kapitlerna, det känns som dom varnar för något. Martins mörka och sorgsna sida har visat sig endast sedan barnsben, men nu har alla varningar i slutet av kapitel satt rot. Och detta gör boken riktigt realistisk. Jag tror deprision inte bara drabbar vem som helst. Det finns i vissa människor. Vissa har lättare och svårare att släppa det förflutna och ångest. Det sitter alla i oss men med uppfostran formar oss och krockar med våra (sämre egenskaper). Martin är vad jag kallar omega. Den siste i alfabetet, sits i kön, sist med att få sina ord sagda och har flest förebilder att följa. Jag lägger märke till att ju mer Martin tvingas växa upp och alla förväntar sig att han ska växa ifrån dom han älskar, ju mer olycklig blir han. Och då får jag plötsligt uppfattning om varför boken är en klassiker. Vi har alla varit rädda för att växa upp, och förlora det vi älskar. Det är inte omgivningen Martin undviker på omslaget av boken. Det är faktumet att växa upp, därav trädet i bakgrunden.